Erik Birgerson
Självporträtt - bilden av mitt inre...
...inte den bild jag nödvändigtvis ser när jag tittar på mig själv i spegeln, utan mer den bakom. Läste blogginlägget av mannen med de fränaste självporträtten som handlade om just självporträttet, bilden som, enligt mannen med de fränaste självporträtten, är en spegel av en människas inre. Noga genomtänkt för att förmedla till andra vem hon är. Jag har ett otal gånger stått i min studio med kameran på ett stativ och tagit självporträtt. Mest kanske för att testa olika ljussättningar osv., men man kanske får ett bra självporträtt på köpet. Jag har i princip aldrig lyckats. Vad är det jag inte har lyckats med? Det kanske är just att förmedla vem jag är. Bilderna ljuger helt enkelt...så där ser inte jag ut, eller jo det är ju precis det jag gör, jag tänker då inte visa den bilden för någon annan. Kanske handlar hoppet om det perfekta självporträttet i själva verket om hybris, om hur man egentligen ser ut, det blir inte bättre helt enkelt. Andra kanske skulle säga...åhh vilka fina bilder, mamma åtminstone, men själv är man aldrig riktigt nöjd. Ett knep är då att gömma sig bakom något, en pose, en grimas eller varför inte en gitarr. Då förflyttas fokus något från människan till vad det nu är man gömmer sig bakom. Mycket lättare att skapa den där känslan, bilden av sig själv, som man vill förmedla. Annars är det alltid bra om man har ett dramatiskt utseende, då behövs inga andra attiraljer. Jag har inget dramatiskt utseende. Jag måste ha någonting för att förstärka bilden som förmedlar vem jag är. En gitarr, som jag inte ens kan spela på, har inte fått tid, men det är ju jag :-)
För ett tag sen tog jag nedanstående bild. Vet förövrigt inte om den är direkt noga genomtänkt, men det är bilden av mig, som till betraktaren förmedlar...ja vadå?
Får känslan av en glad Jack Nicholson i filmen The Shining! Vet inte varför, men det är lite likt faktiskt.
Ha en fin dag!
Ha det fint! Mvh Erik